Inledningsvis vill jag direkt säga – Jag har inte klarat ut spelet än. Assassins Creed spelar man inte klart över en natt! Men jag vill ändå påstå att jag har spelat så mycket att jag är mogen för att återge det rättvist.

Förvirrande nog så är det inte Assassins Creed 4:a som vissa medier vill påstå. Utan förra Assassins Creed var ju en 3,5 vilket i sig kändes hyfsat ologiskt men mer än vägvisning om vad som komma skulle.

Introt intar min 64” tv och bokstavligen knullar med mina ögon (ursäkta betongspråket men jag kan inte använda tyngre ord för att beskriva min extas!), det är fantastiskt snyggt att det kunde likväl tillhöra vilken storfilm som helst. Assassins Creed tog tillbörjan mig med storm även denna gång.

Vi har rört oss framåt i tiden till år 1511 och Ezio befinner sig Konstantinopel det som vi idag kallar Istanbul. Ezio har blivit gammal och grå och klädd i ganska trista outfit (gillar fortfarande hans första kostym bäst) trots sin ålder rör han sig som en lokatt över hustaken. Har man spelat AC tidigare känner man direkt igen styrningen och grundfunktionerna. Grundutrustningen har man utökat med en klätterhake för att lättare kunna haka fast sig i fasaderna.

Precis som i den tidigare versionen kan du leja lönnmördare ur ditt brödraskap. Du kan även här köpa dig bostäder, butiker etc som vi också känner igen. En rolig nyhet är att du kan tillverka egna bomber som du kan fylla med överraskningar som ex splitter, rök eller gas.

I uppdragsdelen så pendlar du mellan Konstatinopels två stadsdelar med vatten som utgör en gräns. Ena sidan är den kristna och den andra muslimska. Assassinerna som Eizo företräder är som bekant muslimer och dåtidens Al Quaida vars uppdrag var att slå ut den kristnakyrkan och korsriddarna. Korsriddarnas uppgift var att sätta allt under kristendom och försöker vid flera tillfällen att invadera den muslimska delen av Konstantinopel. Då är det din självklara uppgift att försvara den muslimska marken och alla inkräktare. AC förvandlas då till ett strategiskt spel vilket är helt nytt i serien. Du intar rollen som stridsledare och skall strategiskt placera ut dina trupper och barrikader för att förhindra invasionen av korsriddare.

Blodet sprutar i kaskader när Eizo snyggt svingar sitt svärd igenom motståndarens huvud eller bröst som avslut på en blodig fight. Motståndarna är inte särskilt svåra att besegra en och en men de kommer i stort sett alltid i grupp och då är det inte helt självklart att man vinner fighten. Scenerna är i vanlig AC ordning riktigt bra. Du kan stjäla motståndarnas vapen då de anfaller och sedan helt enkelt slå ihjäl dem med sitt eget tillhygge. Nytt är att du kan lura soldaterna att slå ihjäl varandra. Det är faktiskt riktigt kul, och fighterna får oanade slut.

Det är fullproppat med sidouppdrag även i denna upplaga som lever sitt eget liv. Det gör att du i timmar kan strunta i huvuduppdraget och i stället jaga nycklar, befria fångar och hitta skatter. Det blir lite som ett GTA fanns i riddarmiljö och utan fordon. Det enda fordon jag hittills har stött på är häst och vagn som var en del i en sekvens. Som jag inledningsvis skrev så har jag inte spelat klart spelet, så jag vet inte hur framtiden ser ut på den fronten. Men hittills sprudlar inte Konstantinopel av hästar utan man får helt enkelt nöja sig med färjeturerna mellan stadsdelarna.

Jag har alltid haft svårt för styrningen i AC. Den är frustrerande i synnerhet då man stressat försöker vinna tävlingar som går ut på att studsa mellan hustak. Eizo kan fastna i fasader, små jucka mot någon kant eller likt en studsboll hoppa helt åt skogen. Jag fattar inte varför man inte gjort styrningen lite intelligentare efter alla dessa år av utveckling. Visst ska det finnas någon utmaning i spelet, men om utmaningen ligger i att få Eizo sluta jucka mot en palm och i stället ta rygg på sin motståndare så känns det som man kanske riktat utmaningen åt fel håll.

2011 är äventyrsspelens år kan man enkelt konstatera, året har laddats av topp titlar och kompletta äventyr ex Uncharted 3, Rage. Skyrim för att nämna några. Men trotts att alla de stora titlarna i genren har levererat vad man kan förvänta sig så står nog Asassins Creed Revelations som det mest välgjorda och genomtänkta spelet i genren. Det enda som kan tråka ut mig är Ezios förmåga att fastna eller studsa i väg utom kontroll. Det har blivit många skrik i soffan, och det är inte helt lätt att komma överens med kontrollen. Men ska man väga in det i hela upplevelsen så känns det som ett ganska litet problem i helheten då Assassins Creed förmodligen blir årets äventyrsspel. Skulle bli mycket förvånad annars.