Kap Bambino
Att lyssna på Kap Bambino är som att ligga med ett tågset på väg till Rixgränsen. Det är hårt, distat, elektroniskt med gnissel och sprak som omges av positiv energi. Som alla samlag eller nästan alla slutar med en orgasm, fast här i form av acid knorrar i stället för kroppsvätskor. Ett klimax som får mig att skaka rumpan samtidigt som jag bangar skallen i takt. I något som liknar techno dans mixat med hårdrockstix Tidvis kan trummandet kännas som en fantasilös kram som rivs upp till ett regelrätt judo kast med spark i magen som avslut. Sången används lika ofta som en ljudmatta likt de gnisslade bromsarna i tågsetet för att knytas upp av en melodi. Kap Bambino har ingen stil, de har bara sin egen . Detta är vad man kallar indiependet eller egenvilja definitionen är hårfin men självklar i alla fall om man beskriver Kap Bambino. – Mer en upplevelse än musikalisk perfektionsim. (klicka bild för video)
Bandet som kommer ifrån Berdaux i Frankrike gästade oss i somras vid Emmaboda festivalen. Konserten var bejublad och hyllad i flera stora tidningar (dock inte i Edge för vi hittade aldrig dit). Nu är de Sverige aktuella igen med en spelning vid Baser slussen. Jag träffade duon Martial Caroline och Bouvier Orion vid ett hotell på söder.
Det var ett svinkallt södermalm som spirade ut sina höstblad kring Maria torget. Jag fick i vanlig ordning som alltid i Stockholm gå en långbit till hotellet eftersom parkeringar knappast finns i överflöd. Min näsa hann precis bli röd när jag kliver in i det lilla hotellet. En foajé bestående av en tvåsitssoffa från Ikea, två stolar, en trött portjé och en inramad bild av en precis bortgången kollega. Kan beskrivas som hemtrevligt av vissa men inte av mig. Det småpratas från trapphuset, det är högljutt och det är en gäld kvinnlig röst, det är på franska, det är dem.
Ned för trappen ramlar en blond sprallig tjej ( Martial Caroline)samt en något trött kille med en Rambo pin i jackkragen dvs Bouvier Orion och även en skallig manager som jag inte vet vad han heter. Han presenterade sig aldrig. Den enda nytta han gjorde var att hämta kaffe till sig själv och Kap Bambino, jag fick inget.
Vi slår oss ned helt otippat ute, fast på hotellets innegård, det var svinkallt även här. Men de verkade värma sig med kaffe och sitt kedjerökande som varande hela intervjun.
Kan ni beskriva er musik, vilket fack skulle du stoppa det i?
-Elektroniskrock svarar Martial samtidigt som hon puffar ut rök. Hon ler ständigt hennes blick är full i fan medens låtskrivaren Bouvier sitter och halvsover. Därför ställer jag en fråga direkt till honom. Vad är din tanke med musiken, har du några förebilder som du jämför er med.
– Jag vet faktiskt inte, mina referenser ligger lågt utanför vår stil. Kanske min bakgrund som styrt mycket.
Kan du precisera din bakgrund?
– Jag var med i ett skrikband innan jag valde att göra elektroniskt. Jag ville behålla energin från rocken och trashen men samtidigt inte vara beroende av ett helt band. Mycket enklare att ha allt i en liten låda, exempelvis datorn.
Hur funkar det när ni arbetar?
– Jag gör i ordning beats och sound sedan ringer jag till Martial och ber henne komma och skrika.
Vad jag förstår så är du helt galen på scen, då undrar man vilken typ av publik föredrar du?
– Jag gillar en tyst och lugn publik. Låter kanske konstigt men en publik som verkligen lyssnar på vad vi spelar i stället för att hoppa runt som galningar och inte fatta ett skit.
Hur ser ni ut på scen?
– Jag har mer den mänskliga rollen medans Bouvier står vid sina apparater och ser väldigt omänsklig ut, mer som en futuristiskprofessor.
Era låtar är väldigt remix vänliga, har ni mycket remixer på era låtar i så varför är det så viktigt för er?
– Ja faktiskt, och vi försöker täcka in hela det moderna musikaliska segmentet. Ex på ”Batcaves” så har vi till och med ett hardcore band som spelar vår låt, även strikta elektroniska versioner har skapats. Det är kul att blanda stilar då Kape Bambino är väldigt blandade stilar som är mixat till ett. Det är viktigt att hela tiden ligga i tiden sedan är det ju så klart kul med remixer.
Säger hon medens hon dricker ur kaffet fimpar siggen och tilläger – Du är lik Jim Carrey..Vilket kanske är det snällaste någon sagt till under någon intervju…
Vi är alla frusna och hungriga och bestämmer oss för att gå var sitt håll. Jag önskar dem lycka till och lallar vidare.
Foto/Text Leon Grimaldi
No comments