Är du rädd för mörkret? Jackie var det. När de andra barnen retade honom, trakasserade honom och till slut stängde in honom i den svartaste källaren man kan tänka sig i ett helt dygn, då höll mörkerbägaren på att rinna över.

Jenny blev hans räddande ängel. Jenny spred ljus i mörkret och hon var den han älskade i världen. När mörkret åter igen knackade på Jackies axel menade det dock allvar. I The Darkness-universumet är mörkret nämligen inte bara brist på ljus. Det är ett monster. En diabolisk kraft som valde Jackie på hans 21-årsdag och gav honom oerhörda styrkor. Makt. Men det kom med ett högt pris. I och med mörkrets inträde i Jackies liv, så släktes ljuset. Jenny mördades av fienderna som ingick i dealen.

När The Darkness II tar vid sitter Jackie högst upp på maffiatronen. Från en flådig toppvåning i New York sköts affärerna tillsammans med hans närmaste underhuggare Vinnie och Jimmy. Digital Extremes har tagit fasta på det som gjorde den av svenska Starbreeze utvecklade föregångaren unikt: berättandet. I spelindustrin växer storyfokuserade förstapersonsskjutare nämligen inte på träd. Man har själva beskrivit upplevelsen som ett “actiondrama”. Ett tecken på att de lyckats är att jag tog mig igenom spelet under en och samma sittning. Jag kunde inte slita mig.
Att dra liknelsen till en bra serietidning är tacksamt. Dels tack vare berättandet, som besvärjer mig till att vända blad på blad med sitt perspektivbollande och fokuset på inte bara den externa, utan även interna, kamp som Jackie måste utkämpa. Ena stunden dekapiterar jag en hel fiendemobb i en mörk gränd. I den andra tror jag mig spela huvudrollen i filmen Gökboet.

Darklings är små mörkervarelser som hjälper Jackie att utföra dessa illdåd. I föregångaren var Darklings ett sorts “slit-och-släng”-verktyg som kom i plural. I The Darkness II har man valt att koncentrera sig på en, enda Darkling och att involvera denna i storyn mer. Den eggar på, pissar och fjärtar så det blir gröna stinkmoln. Dessutom har den ett slitet Union Jack-linne på överkroppen och en flådd katt som huvudbonad. Bedårande!

Det dröjer inte länge förrän man öppnar upp mer och mer av Jackies register av mörkerkrafter. Det finns ett antal förgreningar med olika nivåer att beta sig igenom. En av de första jag låser upp är förmågan att kunna plocka upp tidigare nämnda Darkling (som kryper ihop i fosterställning och gnäller lite missnöjt) och använda den som kastvapen mot fiender. Vissa objekt i miljöerna kan också plockas upp. En bildörr blir plötsligt en sköld, ett järnrör ett spjut och en industrifläkt en jättelik kaststjärna.

Allt detta resulterar i strider som är kraftigt förbättrade sedan föregångaren. Det finns ett otroligt skönt flyt i vad som Digital Extremes kallar för “quad wielding”, Jackies förmåga att simultant kunna hantera både dubbla skjutvapen och två tentakelmonster. Tentaklerna kontrolleras med bumperknapparna tillsammans med ena styrspaken, med vilken spelaren kan välja att “piska” tentaklerna antingen horisontellt eller vertikalt, beroende på hur man vill slajsa upp sina fiender.

Minderåriga eller lättanstötliga gör sig alltså icke besvär då avslitna lemmar och forsande blod kombineras med luggslitna miljöer som nedgångna bordeller och kyrkogårdar. The Darkness-universumet är mörkt, våldsamt, vuxet och domineras av hedonistiska avskum med skev moral.
Det finns dock en hake: mörker gillar inte ljus. Ljusa områden bör därför undvikas då det lämnar Jackie exponerad, kraftlös och sårbar. Något som spelets fiender inte är sena med att utnyttja genom att komma beväpnade med spotlights och ljusgranater. Upplägget är lika unikt som det låter. Historieberättandet, den tungt stiliserade grafiken och Jackies superkrafter är den oheliga treenigheten i The Darkness II.

Men det är inte utan att det finns saker att anmärka på. Jag tycker att man kunde gjort något mer spännande av miljöerna. Visst är de supersnygga och väldesignade i all sin serietidningspastisch, men aldrig särskilt banbrytande i upplägg. När Digital Extremes ändå vågar låta sin berättelse varva ned i tempo emellanåt, kunde man lika gärna även implementerat några smarta pussel, lite djupare interaktivitet med karaktärerna och större valfrihet i utforskningen av nivåerna.

Den största invändningen är ändå att Jackies våldsresa nådde sin vägs ände aningen abrupt. 6-7 timmar är i kortaste laget. Lyckligtvis låser man upp “New Game +” efter första genomspelningen, vilket tillåter en att spela en ny omgång med alla upplåsta krafter tillgängliga redan från början. För att inte nämna Vendettas-läget, som är en separat kampanj för upp till fyra spelare sett från Jackies underhuggares perspektiv. Fränt nog är denna co-op-kampanj, som även kan spelas solo, ovanligt snyggt anknuten till huvudstoryn.
Här kan man välja att spela som en av fyra mer eller mindre galna karaktärer. Var och en har en särskild anknytning till spelvärlden, sin egen bakgrundshistoria och unika mörkerförmågor. Vi har till exempel en semi-psykotisk japan med ett katanasvärd som måste dräpa minst en “ogudaktig själ” om dagen för att hans eget liv inte ska förkortas med ett år för varje missad dag. Tanken är att Vendettas-läget ska ses som ett lättsammare komplement till huvudstoryns fokus på att vara ett “actiondrama”. Något man alltså lyckas bra med.
Så, vad väntar du på? Jackie är inte längre rädd för mörkret. Det borde inte du heller vara. Låt det omfamna dig.