Man kan kalla detta ett återuppstående från de döda eftersom 2002 lämnade Ian Love bandet och därmed upplöstes Rival Schools och lades i stort sett i graven. Bandmedlemmarna spelade på var sitt håll i olika spridda organismer. För att 2008 göra små reunion-spelningar lite här och där. Walter Schreifels (Sång, gitarr),  Ian Love(gitarr) Cache Tolman (Bas) och Sam Siegler  (trummor) fattade beslut om att gå in i studion igen och göra re-debuten ”Peddals”

– Peddals var egentligen inte planerad utan bara blev till. När vi gjorde våra små reunions så kände vi att det var jäkligt kul att lira ihop igen. Det gav oss gnistan tillbaka och ödet tog saken till oss. Berättar Walter

Det har gått 10 år sedan senaste plattan kom. Kommer fansen verkligen ihåg er?
– Ja det gör faktiskt det. Kanske inte alla, men de som glömt oss var aldrig några riktiga fans. Vi märker att vi har fått en heldel nya fans i och med vår europaturné. Det är riktigt kul att se, att även de yngre hittar oss.

Bandet bildades som ett collegeband under 90-talet i New York. Det var då hiphoppen var som störst i New York och det känns inte riktigt som ett punkband hade något där att göra.
– Jo,  det var kool för oss. Vi hade en sjukt bra period då och punkrocken var större än du anar. Bra klubbar och band härjade i New York,  vi var ett av dem. Säger Ian

Vad är har ni för förväntningar på er själva så här 10 år senare.
– Vi har ju en sjukt mycket bättre rutin. Vi är bättre musiker än vi varit tidigare och med så tror jag att vi lever i förväntningarna. Vi är så bra vi bara kan vara och vi hoppas på att ta vid där vi slutade och bygga vidare på det vi skapat. Menar Walther, de andra sitter tysta bredvid och lyssnar.

Bandet har verkligen skiftande personligheter. Gruppen är en blandning av de fyra elementen i var individ för sig. Kanske är det de som gör dem så bra i kombination. ”Peddals” är producerad av dem själva, med det ett litet bevis på att mångfald fungerar.– Vi valde att göra det själva. Det kändes helrätt och gick strålande bra.. Det är kanske ett bevis på att vi musikaliskt mognat och faktiskt tänker musik på ett helt annat sätt än tidigare. Ian ser sig omkring efter medhåll och de andra nickar med.

Ni verkar vara starka personligheter var för sig. Hur hanterar ni varandras vilja
– Vi brottas om saker. Ibland så kittlar vi varandra tills en av oss ger upp.  Vi har faktiskt inga allvarliga gräl annat än diskussioner, men vilket band har inte det.

Ser ni er som post-punkband?
– Jag hellre det än post-metallband.  Äh, post-punk eller inte jag vet inte vi kör skitig rock kalla det post-punk om du vill. Bryr inte mig så mycket om titlar, det är inte det viktigaste. Ler Ian

 Grabbarna radar upp för plåtning,  – Helt ärligt , ni ser ut som skolpojkar! påvisar jag. Då bröt helvetet lös, de svarade genast upp med puttande läppar och andra glamourposér ej värda att nämna.

foto/text Leon Grimaldi