Jag är helt slut efter fyra dagars hektiskt kryssande mellan scener och artister. Med två dagar av extrem värmebölja och rödbrända kroppar och ytterligare två dagar av hängande tunga svarta moln så slapp vi trots det regnet. Med undantag för en svalkande skur på 10 minuter och fruktade gyttjebad uteblev.
Jag var inte på Peace and Love för att hänga på campingen därför har jag ingen aning hur bra alt. äckligt det var där, men antar att det lever upp till sitt rykte.

Peace and Love är min favorit festival och jag har faktiskt valt bort alla andra alternativ. Det två främsta själen är att P&L håller hög kvalitet samt att man slipper åka 100 mil ut i urskogen och betrakta en festival i regn. För även om det skulle regna på Peace and Love i Borlänge så är festivalen i stan och man kan lätt ta sig undan från lera och syndaflodar.
2011 års festival bjöd på smäktande artister, Kings OF Leon, Bob Dylan, The Strokes, M.I.A, Ziggy Marley för att nämna några. Men den högsta kvalitén låg inte i dragplåstren utan i segmentet under vilka var helt fantastiska. 

Edge listar över det bästa och sämsta på Peace And Love! (Vill du se fler bilder klicka här)

Topp

Man kan ge ordet topp ett ansikte med Lykke-Li, en för mig alltid medialt överskattad artist, en åsikt jag har haft fram tills onsdag 29 juni kl.21:45. Det var då som hon klev ut och bokstavligen våldtog Fantasiascenen. Lykke-Li har det som många andra saknar, och hon får artister som ex Veronica Maggio, Miss Li att blekna och försvinna bort. Lykke-Li vet hur man trollbinder sin publik, och det hon gör blir magiskt och helt fantastiskt. Showen är storartad och intelligent och jag ger upp alla mina tidigare åsikter och måste erkänna, – Jag hade fel, hon är inte överskattad utan underskattad därför att man inte kan beskriva effekten av hennes trollkonster som levereras i form av musik.

Mustasch uppträdde på Sweden Rock och jag tror inte jag läste en enda recension om dem, då de drunknade bland större namn som media valde att skriva om. Men faktum är att de spelar skjortan av de flesta svenska band. Rutinerat klev de upp på den tredje största scenen Eldorado som ligger lite offside till övriga festivalen men enligt mig den bästa scenen – Hej, vi heter Mustasch vi spelar hårdrock, var Ralphs hälsningsreplik. Det var precis vad de gjorde till 100%.

Den spontanitet och sarkasm som Ralph bjuder på mellan låtarna får mig att le och faktiskt förstå att Mustasch gör exakt vad de vill, de levererar kvalitativ rock bättre än många andra rockband gjorde på Peace and Love. Jag vågar påstå att Mustasch show håller högre kvalitet än Volbeat och förtjänar bättre respekt än vad många andra ger dem.

The Vaccines intervjuade jag före deras uppträdande som slutade i katastrof. En intervju du kan läsa mera om på Edge.  Det hade inte med bandet att göra för de var fantastiska. Lika fantastiska var de på scen. De bjöd på rock av hög klass från den lilla scenen Athena, folket i det fullsatta tältet kunde inte stå still. Det var tight, glatt och drivet. En total förvåning och en festival höjdpunkt.

Håkan Hellström har inte släppt en enda bra platta det står jag för, jag vågar det även om det är tabu i mediavärlden. Men det skiter jag i, på samma sätt som jag har struntat i att se honom live eftersom hans musik varit så dålig att jag inte brytt mig. Men nu ska vi inte läsa om hans plattor utan om hans show.  Håkan skall upplevas live inte på skiva, därför att han är en briljant live-artist!. Ordet briljant är en enkel beskrivning för man kan se hur mycket han njuter av flickornas skrik då han halvtaffligt imiterar Michael Jackson moves . Håkan satte punkt för 2011 P&L storartat och med det även fick mig att förstå att hans risiga låtar blir fantastiska live och att ingen festival är komplett utan Håkan Hellström.

The Ark är inte heller ett band som jag direkt gillar, men det spelar ingen roll. Att såga deras show för att jag inte gillar den glammiga pop som de spelar skulle vara helt puckat. Ola Salo är fantastisk på scen och det har en gedigen hittsamling som de bjuder på tillsammans konfetti regn, disco, dans och glädje. Man kan inte ogilla spektaklet det är omöjligt. Frågan är….kommer detta verkligen vara sista turnén med The Ark som de påstår, i så fall ska du ta dig tid och se dem.

Mid

M.I.A har enligt mig bara släppt en riktigt bra låt, ”Paper Planes” i övrigt är hon mest bara en cool brud som hänger runt. Mina förväntningar från henne var noll. Jag hade aldrig hört talas om att hon ens hade någon bra live show, bara små klubbgig som knappt var märkbara. Återigen fick jag på fingrarna, då hon på samma scen som Lykke-Li kliver ut och levererar en fulländad show med snygg backline. Inledningen bjuder på 5 minuters indiskt intro om karma och kärlek sedan smäller hon på. Drivet och snyggt planterar hon låt efter låt och publiken älskar det.  Dessutom till skillnad från många andra band så bjuder hon liksom Mustasch upp fotograferna på scen, där hon poserar vilt och gör en grej av att bli fotad av dreglande fotografer.  Har du chansen att se M.I.A ta den även om du inte gillar henne för hennes show är riktigt bra.

Journey är för mig inget speciellt förutom deras intressanta historia med Santana. Åren har gått sedan debuten 1973 och det är bara en original medlem kvar. Man har låtit ersätta sångaren med den mycket yngre Arnel Pineda från filipinerna som har blåst rejält liv i gubbandet Journey med sin explosiva framtoning. Kul att se och framför allt roligt att höra låtarna med samma om inte bättre energi som jag förmodar Journey bjöd på under sina tidiga år.

Teddy Bears var inte i full form vid Peace and Love jag har sett ett bättre TB. Men man kan inte låtabli att garva åt björnarna som springer omkring på scen.

30 Seconds To Mars hade totalt dikets förbud för fotografer. Varför vet jag inte, typ en genomgående trend på festivaler nu för tiden. Uppträdandet var helt okey och det levererades högklassig trall-energi. 

Social Distortion var helt fantastiska och håller helt klart kvar sin kultstatus. Arbetarrock med full stake och de åker förstaklass som P&L bästa akt i sin genre.  Trots att bandet knappt har kvar några originalmedlemmar så låter de som det ska. Mike Ness ser lika hård ut som deras texter men trotts sin ålder lyckas nå fram och övertala publiken om att Social Distortion fortfarande lever.

Mando Diao (akustiskt)   stod det på schemat. Hur akustiskt det var har jag ingen aning om men Mando Diao och sönerna av dalarna träffade mitt i prick och framför allt när de skulle beskriva 90-talet. –Minns ni något bra från 90-talet frågar de från scen….. – Äsch ni föddes ju då….enkelt beskrivet av åldern på publiken som trängdes tätt framför scen för att höra deras guldkorn. De använde varje minut av sin scentid för att bjuda på allt och gjorde en toppen spelning.

Deadmau5 såg jag för ett par år sedan då han inte spelade tjingelinghouse (light progressive house) utan riktigt tung bra house som svängde. Nu hade musen Joel Thomas Zimmerman tagit plats i Borlänge för att leverera sina remixer och produktioner från något som liknade en kub placerad mitt på Eldorado scenen.  Mayhem är ett snällt ord för den totala maskopi som inträffade när musen droppar första låten efter Mario Bros introt. Kidsen trängdes och det var trångt kring gatorna runt scenen. Folk lyfts en efter en över staket efter att tuppat av i pressen framför scenen. Rent dj-mässigt kan jag inte ge honom cred han lirar enligt mig jäkligt ostig house med sjukt torr show. Att se en kille utklädd till mus som surfar med sin laptop är mer spännande eller egentligen samma sak.  Men trots det så lyckas han driva sin omedvetna publik till vansinne och vore det inte för det hade han fått ett low. Men jag kan inte då responsen var så stark.

Seranades gjorde en vacker och personlig show. Dock var det oförskämt lite folk som såg dem, kanske för att de inte är några direkta glädjesprutor. De ler inte ens när man talar om för dem att de gjorde en bra show. Serenades kan lätt upplevas sömniga och tråkiga. Det är de också, men vackert.

Daniel Adams Ray hade trotts motvind av en värdelös Dylan som uppträde samtidigt mycket folk framför scen. Daniel genomförde ett gig över mina förväntningar. Jag och alla de 10 tusen 14-åriga tjejer gillade vad vi såg.

Low

Kings Of Leon med sina strikta fotorestrektioner och annat tjafs trodde man att de hade något fantastiskt på gång. Så var det inte, utan de gjorde en helt kass spelning. Kanske de tråkigaste jag sett sedan Sundsvall brann??!! Jag är mycket förvånad över hur ett band med så många fantastiska låtar lyckas göra en så dålig spelning, det är banne mig en prestation.  – Varför var den så tråkig? Därför att de saknade glöd, spelglädje, engagemang och stake. Utan det kan man inte göra en bra show endast bra låtar räcker inte till. Jag har varit fan av dem, jag försöker glömma den här konserten och önskar dem lycka till nästa gång.

Bad Religion var kanske en av de grupper jag lyssnade mest på under 90-talet. Deras förmåga till catchiga melodier och kritiska texter ramade in min rebelliska ungdom väl. Jag har aldrig tidigare sett dem live (tack och lov). Därför så såg jag fram mot denna konsert för att uppleva lite 90-tal i snygg förpackning.  Men så blev det inte! Tänk dig din gamla slöjdlärare på en scen som är lika upplyst som en gynekolog sal, försöka framföra något som ska låta som skatepunk.. Nu ler du säkert, det gjorde inte jag utan jag blev förbannad, det både lät dåligt, trist scen och dålig underhållning i sin helhet. Synd som fan för Bad religion har fantastiska låtar som skulle kunna välta vilken festival som helst.

Bob Dylan var bra, när han var ung. Nu är han en raspig gubbe som torterar sin publik med sin katastrofala kråksång (Nej Aftonbladet den innehåller ingen form av ovanligt uttryck, vem som helst som hade sjungit lika illa hade fått -15 i betyg). Men bara för att det är Dylan så ska det hyllas. Stick ut huvudet genom fönstret och skaffa Er bredare musikalisk referens än några Dylanplattor!. Dylan införde totalt fotoförbud och inte ens monitorerna på scensidorna fick visa honom.  Det var totalt omöjligt att se Bob om man inte stod längst fram och knappt ens då, han tryckte sig kring bakre scen väggen i förd svarta kläder och svart hatt, för att någon sekund stappla sig fram över scen.  Det var inte roligt utan en sorg att se en legend slakta och förnedra sig själv som han gjorde vid P&L. Vissa artister måste inse när det dags att lägga av. Om man är 72 år kan jag tycka att det varit dags länge nog. Lämna scenen Dylan vi har sett nog!

The Strokes körde även de kontrakt skrivning för plåtning men vad hjälpte det. Ett fruktansvärt trött The Strokes som knappast bjöd på sig själva annat än en halvpackad sångare som harklar sig igenom låtarna och ett i härdigt ölklunkade. Närmare än så kom man inte rock n roll. Jag vet inte hur mycket närmare jag kan beskriva helheten än tragisk.

Glada Överraskningar

Soilwork, ni var helt grymma jag blåste bort i trycket av era manglade gitarrer som lättade upp mitt hjärta. Tack!

Mariachi El Bronx är ett förbannat charmigt band. Hade aldrig hört dem förut men storyn säger att det var ett gäng rockers som tröttnade på rock och började spela sombreromusik eller vad det kallas. Mexarhattar med matchande broderade kostymer komponerat av nylonsträngade gitarrer, fioler och trumpeter. Charmigt med hög attitydfaktor.

Hellazapoppin A Slideshow Revue är en turnerade freakshow med glasätandemän, starke Adolf, och levande piltavlor. Vissa saker var helt sjuka  andra imponerande men framför allt otippad underhållning av karaktär. 

Tillsist!

P&L med sina 50 tusen sålda biljetter levde upp till sitt rykte som Sveriges bästa festival. Man har tänkt på detaljerna och musikalisk mångfald som stundtals var en upptäcktsresa med många fina skatter.
Tack för i år Borlänge och Peace And Love!!

Text/Foto: Leon Grimaldi Angelica Rosén  ,