Jag missade IceCube förra året vilket jag har spottat och svurit över under lång tid. Nu var han på besök i Stockholm igen och jag tänkte inte under några omständigheter missa honom!. Efter febrilt mailade mellan skivbolag, managers, bokningsbolag såg det fruktansvärt mörkt ut, ingen ville kännas vid Ice Cube och de som gjorde det sa att han inte gjorde några intervjuer. Men plötsligt rasslar det till i min mail. Totte från KB lyckades få tag i en kille som hette Janne som stod turnéledaren nära och kunde trixa in mig för att intervjua  Ice Cube.( Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld till dessa två herrar för en fantastisk insatts.)

Allt var dock väldigt löst, eftersom Ice Cubes dagsform var avgörande, om han hade lust att göra en intervju eller inte. Men jag tog mig enligt ordern i mailet till Münchenbryggeriet och väntade vid sidan av Scenen.
Timmarna gick folk började fylla ytan framför scenen och jag började förlora hoppet. Efter ca 2h kommer en man som presenterade sig som manager och tog mig backstage där jag återigen fick vänta, vänta och vänta. Så länge att det värdelösa förbandet både han kliva på och av scenen, vilket gav mig en signal om att alla former av en intervju var så gott som bortblåst.

Hoppet tändes på nytt när managern tog mig in i ett ytterligare ett rum bakom scenen, där jag möts av Ice Cubes närmaste vakt. En ganska frodig typ med sk ”jazzlåda” runt munnen och jätte kedja runt halsen. Han stirrar på mig, jag skakar hans hand som möts av ett  – Du kan sitta där och pekar på ett bord utan stolar?? Jag föredrog att stå.

När jag står där kommer det ut en liten farbror i keps från rummet intill. Något säger mig att det måste vara Ice Cubes pappa, Hosea Jackson. Jag frågar den blyga lilla farbrorn. – Are you Hosea Jackson? Han nickar leende tillbaka. – Can I have a pictures..Yeah, svarar han. Jag tar fram kameran och vakten säger – Give him west side paps, the  west side!..och han gör tecknet för ”West Side” samtidigt som han ser aningen bortkommen ut.

Jag blir vinkad som enda journalist till Ice Cubes loge.  I logen är han inte ensam utan har ett helt entourage i rummet, förutom sin pappa så är det kanske 10 personer till där inne. I mitten står Ice Cube, han hälsar på mig. Sedan början han diskutera med sitt entourage över hur man smidigast tar sig till Holland från Stockholm..diskussionen pågår några minuter , tills han frågar – Kan vi stå här och göra intervjun?, och pekar på ett ståbord med en bunt handdukar på. Bakom mig sitter de noga iakttagande entouraget. Stämning är glad men några ser lite trötta ut.

Jag har aldrig känt mig nervös inför en intervju, jag gör ca 100 stycken om året och borde inte vara nervös nu heller, utan allt ska gå på rutin. Men av någon anledning var jag nervös, och min rutin var som försvunnen. Kanske av det faktum att jag stod öga mot öga med min största ungdomsidol. Killen jag ständigt hade i mina lurar under stora delar av 90-talet. Jag var t.om med i en rapgrupp som gjorde covers på hans låtar. Jag ägnade dagar och nätter åt att skriva av alla hans texter och sedan försöka bajta Ice Cubes flow. (Det gick inte så bra)

Jag hade exakt fem minuter på mig att intervjua Cube och stressade fram första frågan
Du är 42 snart 43 och lever ett helt annat liv än vad du gjorde när du startade din karriär i N.W.A, som då sågs som en kontroversiell power rap grupp. Hur kan du relatera till dina texter idag då du fortfarande skriver i stort sett om samma saker, nu när du har ett helt annat liv?
–    Well,….(stryker sig i ansiktet tar ett steg bakåt, tänker och tar ett steg fram sätter händerna på bordet framför oss) Jo det är så här, bara för att lämnat alla typer av projects så har jag inte glömt mina rötter. Jag har makten att säga och framföra saker. Det är min roll som rappare, jag förmedlar åsikter, problem och verklighet. Det jag rappar om kan vara andra människor verklighet det behöver nödvändigtvis inte vara min. Jag säger det som behöver sägas. Han ser sig om, tittar på mig och hans ögon är vänliga, och gör sig beredd på nästa fråga.

Du har klivit in i Hollywood från musiken, utan att gått i någon scenskola. Dessutom både skrivit manus, regisserat och haft huvudroller. Samtidigt har du en helt annan bakgrund än många av de flest i Hollywood. Känner du att folk kollar snett på dig för att du kommer som outbildad från Ghettot?
– Jag ser en person för vem han är, inte för vad han kommer ifrån därför så bryr jag mig inte om folk som kollar snett eller tycker saker om mig. Förmodligen tycker jag samma om dem och lägger inte min energi på dem. När det gäller skådespeleriet så har det en långtradition av att musiker ofta blir skådespelare. Förr var man tvungen att kunna sjunga och dansa för att ens komma i närheten av Hollywood. Du vet liksom jag? att plugga till skådespelare är inte som att plugga till rymdforskare. Vissa har talangen andra inte och man kan inte plugga sig till talang. Därför ser jag mig inte som att jag kommer från en annan skola bara från en annan bakgrund.

När du och de andra i N.W.A stod framför micken och kritiserade alla fördomar om svarta och stundtals ganska hårt samhällskritiska texter där vita utmålas som slavhandlare. Kunde du i din vildaste fantasi tro att en svensk medelklassunge skulle ta er till sig.
– Absolut inte! Det var absolut inget vi trodde skulle hända. Men samtidigt pratade vi från hjärtat, om vad vi kände och tyckte. Vi var äkta och jag tror att om man är äkta och pratar från hjärtat blir man accepterad i fler kretsar än vad man tror. Men det var för N.W.A en stor glädje att nå ut så långt men även en lika stor förvåning.  Ice Cube gnider sina händer i varandra knyter ena näven i den andra handflatan och tar en klunk vatten, samtidigt som managern gör tecken för sista frågan!

När du går igenom dina gamla kvarter och ser gamla vänner som det kanske har gått riktigt snett för, antingen har de blivit missbrukare eller kåkfarare. Ser de dig fortfarande som en av dem eller en av de som svek dem?
– Jag har aldrig svikit någon, utan gjort mina val, Man måste kämpa för att gå vidare i livet och göra saker som håller. Det är inte hållbart att knarka skallen av sig. De hade exakt samma val som jag hade. Flera av dem var duktiga rappare, dansare eller basketspelare. Alla har en talang och använder man den rätt då slipper man ligga på gatan. Livet är fullt av möjligheter!. Visst känner jag för dem, men samtidigt känner jag tragedi. Tragedin över att de inte tar tag i sina liv. Avslutar Ice Cube allvarligt.

En mycket trevlig Ice Cube börjar ströprata med mig samtidigt som jag stressigt plockar ihop min kamera och block för att gå ut och vänta på hans liveframträdande.
Det är svårt att inte bli övertygad av Ice Cube live. Hans intensitet och närvaro är fullständig, tror ingen kan hävda motsatsen. Trots att jag är gammal hiphoppare så tycker jag sällan att hiphopkonserter är bra. Det handlar mest om att peka och ta sig i skrevet, men så gör inte Ice Cube! Fullt ös och kan närmast jämföras med en rockkonsert utav heavy metall karaktär, fantastiskt bra! Det är helt omöjligt att inte rappa med i Straight Out Of Campton, det blir maskopi och dyrkan till “The Godfather of Gangsta” som generar till kärlek för den äkta hiphopen.

Text/Foto Leon Grimaldi