Är helt enkelt uppföljaren till 2010 års release av Lord Of Shadow, och de båda är som du vet en moderniserad variant av uråldriga originalet Castelvania som förövrigt var näst intill omöjligt att klara.
Jag ska inte ägna onödig tid åt historia utan direkt dyka in Lord Of Shadow 2 låt mig kalla det LOS 2. Det är inte av förintet det varit stor hype kring uppföljaren LOS 2 då Konamis Castelvania blev en direkt spelklassiker redan vid releasen 1986 och har med åren samlat på sig en förtjänt skara trogna Castelvaniafans. Det jag försöker säga är att detta är att betrakta som en efterlängtad release av många och därför har även spelet lyfts till rejäl hype. Man gick ut med att detta är årets mest genomarbetade spelmiljöer och utvecklarna säger sig ha lagt ned mycket tid på att fånga realistiska miljöer. Vi alla vet att detta är ett fantasy spel med en story om Dracula som ska döda djävulen, så vi får ta realismen med en nypa salt. Men man kan tydligt se miljöinspiration från en rad spanska slott bla tycker jag mig känna igen La Ahmbra.
Du spelar alltså som Dracula och ditt uppdrag är att uppsöka djävulen för att få ett svar på ditt lidande dvs du ska döda honom för att frigöra dig. Äventyret börjar i en jättelik slottssal med en rödtjutsberusad Dracula en dörr krossas med en murbräcka som liknar ett bockhuvud. Ut kommer en trupp förbannade soldater, du kastas alltså rakti in i en strid redan från första minuten. Men lugn detta är bara början på något än större.
I inledningsfasen är du fullt utrustat, poängen är att du ska lära dig att använda dina olika vapen, färdigheter och tekniker.
Det råder Ingen tid för vila, då horder av fiender försöker dräpa dig. Striderna påminner ibland om de röriga scenerna ur det klassiska spelet Sagan om Ringen, blixtrar och dunder och fiender flyger blödande omkring vilkas liv du avslutar igenom att tömma dem på blod och med det få ny energi. Hela blodsekvensen är ganska slafsig och det stänker och skvätter rejält med blod åt alla håll.
När du tagit dig igenom första nivån av stressig strid börjar spelet på allvar. Du vaknar upp ur en kista, utan vapen som du steg för steg får tillbaka igenom äventyret.
I korthet så börjar spelet med storm för att sedan mojna och på nytt byggas upp successivt, allt enligt konstens alla dramaturgiska regler. Den mörka och undertonen fängslar, jag gillar spel som har en bibehållen melankoli med action och skräck som ingrediens och det står sig bra mot de annars ganska mättade machogubbar med dåliga skämt som ska lätta upp allvaret. Här finns inte det, utan det är jättelika bossar som inte alls är särskilt humoristiska.
Under ditt uppdrag dödar inte bara fiender utan du svingar dig igenom takkronor över murar och löser pussel och du drar en repa över stan. Vilket gör spelet miljödynamiskt, skulle vara trist om man var inlåst i ett slott igenom hela spelet vilket också var min fasa när jag började spela men blev positivt överraskad av greppet.
I ärlighetens namn var jag ingen fantast av LOS som egentligen var en rejäl besvikelse, mest kanske för att 2010 dränktes av tunga speltitlar vilket fick föregångaren att blekna på hyllan. Då kan man tycka att förutsättningarna borde vara sämre nu 2014 med att lyckas imponera och i synnerhet på PS3 med sitt föråldrade grafikkort vilket naturligtvis är ett stort handikapp.
Grafiken gjorde mig måttligt imponerad men blev mycket stimulerad av spelglädjen, låt mig förklara:
Man kan under perioder känna grafiken aningen blockig, vid flera tillfällen ser det ut som karaktärerna svävar i luften. Känslan av mjukt och fint flow är bitvis som bortblåst. Detta är inte genomgående, utan vid enstaka tillfällen som det hela känns slarvigt ihop hafsat och oslipat.
Kontrollerna är helt ok och på din väg igenom spelet utrustas du med tre olika vapen vilka har tre olika funktioner och syften. Piskan som används som grund vapen är enkel att hantera, de andra vapnen (svärd och eldhandske) hittar du på L1 och R1 osv. Dracula kräver lite finess att hanteras, det ska blockas, hoppattackera, snabbt växla vapen beroende på fiende samt avluta deras liv med ett hugg i halsen. Allt kräver fingerkoordination en rytm som du relativt snabbt kommer in i.
När det klättras på väggar är man ytterst beroende av kameravinkeln. Den vinkeln kontrollerar du enkelt och jag hade inga problem att tråckla mig ur de olika klättermönster som du ska följa över väggar med hjälp av de kontrollerade vinklarna. Detta har man alltså förbättra sedan första LOS då jag förtvivlat körde fast pga fel vinkel.
Musiken är välproducerad så även ljusdesignen i sin helhet som väger upp den slarviga grafiken och lyfter hela upplevelsen till väldigt god Jag gillar körsången som går i en tre minuters loop under menyvalet, riktigt vackert och det doftar fuktigt mörker om den. Kunde inte gjorts bättre.
Castelvania har sedan första releasen 1986 alltid varit en mystisk outsider som lyckats bli en klassiker. Nu 2014 så känns originalet och dess omöjliga plattformsupplägg långt borta. Den nya generation Castelvania levererar samma mystik men tagit bort det omöjliga, gjort om äventyret till fullt möjligt spel med bibehållen och än högre spelglädje än vad som erbjöds 1986. Nu tänker du, ”vad snackar han om”. Jag menar att bara för ett spel är snyggare med bättre motor inte nödvändigtvis behöver erbjuda högre spelglädje än ett spel med usel grafik och motor.
Sammantaget så bjuds det på ett underhållande LOS 2 med stundtals slarvig grafik men trots det ett genomgående bra äventyrsspel med en mörk känsla full-on-äventyr och snygg musik. Gillade du första delen kommer du inte bli besviken på Lords Of Shadow 2 för det är ett rejält lyft.
