Att prata med Andy Bell är som att stå i discoröken vid något tidigt 90-tals disco och höra ”Oh Lamour” eller ”Love To Hate You” på en studentfest. Hela grejen att prata med en person som med en röst satt sprätt på dansgolv från sent 80-tal till nutid är en ära, men samtidigt konstigt. Kan han prata, finns han?

Svaret är självklart och han är fortfarande lika stark. Det blev inte mindre konstigt när vi började prata Italo disco i stället för om hans platta. Har vi träffats förut kan man undra, eftersom kontakten var så direkt och okonstlad?!. Det är nog så att har man samma smak så finns det ingen obekantskap.

I dagarna släpper Andy sitt andra soloalbum ”Non-Stop” , Beskrivningen kan göras enkel, elektroniskmelankoli  med en touch av bögig glam.
–    Du satte fingret rakt på sak. Mitt sound har präglats av mer progressiv klubbmusik. Jag gillar den mysiga känslan i soundet och min plan var att göra ett klubbalbum. Jag ska inte sticka understolen med att det funkar bra på gay klubbarna i London, om det är den bögiga glammen du pratar om.
Att ha varit ena delen i Erasure som var sprudlande glatt till att växla ned till denna platta, hur känns det?
–    Det kännas toppen, annars hade jag inte gjort det. Men samtidigt viktigt att få utrycka mig vid sidan om Erasure. Jag har hållit på med Erasure i så många år och allt är så självklart där. Vi har vårt sound och rutiner. Att vara solo är en helt annan grej.
Du har ju gått igenom mycket sista 10 åren. Beskedet om HIV måste ha varit knäckande för dig. Har detta påverkat dina produktioner.
–    Självklart. Allt jag gör eller blir del av påverkar min kreativitet och tas upp där. Därför är musik en viktig uttrycksform för mig. Blir min ventil mot vardagen.
Så det är förklaringen till melankolin i nya plattan?
–    Ja kanske, jag vet inte?!
Fem år har gått sedan förra plattan ”Electric Blue” som var en glamraket rakt av. Fem år tycker jag är lång tid mellan två plattor?
–    Det tycker jag med (skratt). Förra bolaget gick i konkurs så jag hade inget kontrakt kvar. I väntan på att lösa bolagsbiten har jag turnerat både som deejay, Andy Bell och med Erasure. Jag har haft massor med arbete. När jag ser tillbaka på det så är det rätt lagom att släppa nu trots allt.

Du är alltså deejay, vad spelar du för musik?
–    Jag spelar lite av varje, mycket elektronisk och tribal. Men  är även förtjust i Italo disco.
Vi börjar prata Italo tolvor och märker att vi har nästan samma smak. Andy bjuder till och med upp till sång och sjunger entusiastiskt en gammal italo refräng.

Har du kört live med det nya materialet än?
–    Ja, i går faktiskt!. Spelade på en klubb i London. Fick ett fantastiskt gensvar, verkligen jättekul.
Ska du lira i Sverige?
–    Vill du boka mig (skratt). Jag vet inte riktigt hur mitt schema ser ut, låter min manager sköta allt detta. Enklast så.
Ditt val av producent “Pascal Gabriel” killen bakom S’ express, tidig Kylie och New Order är rätt kul
–    Känt honom i många år och naturligt att ha honom som producent till denna platta. Kanske är därför som du känner klubbkänslan?
Ja kanske det, jag älskade S’ express det var mitt top 10 band i slutet av 80-talet. På tal om  80-tal blir det något mer Erasure?
–    Ja visst blir det de!! Vi ska träffas nästa vecka och börja med låtarna. Det är nästan 10år sedan vi gjorde något ihop i studion. Ska bli jätte kul!! Kan inte ge dig någon diorekt release men under nästa år borde vi vara klara.

Text : Leon Grimaldi

Foto: Philip Sharp