Jag träffade White Lies förra året vid Berns. Då var de debuterande och deras första album hade precis slagit rot. De White Lies jag mötte då var ett ganska nedstämt och ett ganska tystlåtet band . Ett band som kändes väldigt långt ifrån skratt och glädje, lite små trist.
Lite mer än ett år senare sitter jag på Cirkus med samma gäng Charles Cave, Jack Lawrence-Brown fast utan sångaren Harry McVeigh. Som tydligen låg och sov efter långa resor och sena nätter. Men nu hade det pojkaktiga bandet förändrats till erfarna och glada män. Som gärna bjöd på skratt och till och med pratade fotboll. Helt annorlunda mot tidigare.

Aktuella med sitt andra album ”Ritual” som kanske inte var lika direkt som det första men definitivt ett album som kräver fem lyssningar för att sätta sig. Sedan växer det till allt starkare och bättre. Med det så jag faktiskt säga att det är ett riktigt bra andra album.
–  Att göra en andra platta är alltid lite svårt eftersom alla har förväntningar och första plattan har satt en mall för hur vi låter. Det kanske inte är så lätt att leva upp till den bild som fans och media målat upp efter första plattan. Samtidigt är vi mer erfarna och vet exakt vad vi vill. Så vi tycker nog att det var enklare att göra andra plattan mot första. Den bara flöt på när vi skrev och spelade in. Berättar en entusiastisk Jack.

White Lies texter är mörka, tänkvärda och kanske stundtals snudd på emo. Man känner att de ifrågasätter glädjen som kanske en påmålad roll som många tar sig men inte är äkta. Man känner också att de kanske ifråga sätter människan. Gillar White Lies människor?
– Om vi gillar människor? Ja och nej! Vi möter mycket människor och många är oäkta men vi möter också riktiga personer som inte är påmålade utan äkta. Visst kan mina texter vara mörka och kanske föraktande. Jag har en förmåga att tänka för mycket, men det är så jag är och kan inte göra det på något annat sätt. Varför måste folk se ut som ett skolfoto i ansiktet när de inte menar det. Vad är grejen, varför spelar man teater och inte utrycker sig som den man är. Jag tänker rätt mycket på det där när jag skriver, berättar Charles Cave

White Lies jämförs ofta med band som Interpol, Joy Division mfl. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att Harry McVeigh röst är kraftfull som fylls ut av mörka melodier, precis som ovan nämnda band. Kan man påstå att White Lies är en del av Manchestervågen.
–  Nej! Vi är inte en del av den vågen, jag tycker Harry´s sång är så mycket tydligare. Hans dialekt är inte i närheten och vi är från London. När vi släppte vår skiva fanns det inget som liknande eller lät som oss. I vart fall inte i rockscenen. Vi är ganska ensamma om vårt sound och därför tycker jag inte vi är en del av Manchester. Men folk får tycka vad de vill, men vi har inte haft Manchester som förebild. Både Charles och Jack tittar övertygande på mig.

När jag träffade bandet för ett år sedan var de debuterande och var hyggligt färska. Nu när platta nummer två är ute undrar man blev – White Lies vad de hade tänkt sig. Har nya dörrar öppnats i deras liv.
–    Jag har festat med Liv Tyler (Charles ler brett) skulle aldrig ha hänt annars. Visst är White Lies där vi vill vara. Inget har förändrats till det sämre, utan tvärt om. Vi har utvecklats och faktiskt även om vi tidvis har tunga dagar så är det en fantastisk resa.

Charles går i väg och sparkar liv i en trött Harry. De svidar om och ställer upp i två minuter för fotografering. Förbandet står på scen och soundcheckar. De spelar ” Sheena is a Punk Rocker”
–    Vilka gjorde den här låten? Frågar Jack.  Jag blev lite ställd  – Ramones? Svarar jag. Man tittar snabbt på mig. Och börjar genast prata fotboll  och Liverpool. Och där slutar mitt möte med White Lies.

Text/Foto Leon Grimaldi