Min inställning till coverband är så låg man kan finna hos en tvåbent varelse. Oftast är denna inställning till band som försöker härma originalen som oftast slutar i patetiska försök till glory and fame. Jag hatar after-skier just för detta. Jag klarar helt enkelt inte av misslyckade musiker som slår på instrumenten utan själ till vare sig musik eller musikalitet utan är lika underhållande som en papegoja som säger ”go’dag go’dag” utan att veta varför. Hade jag vetat att The Baseballs var ett tyskt coverband innan jag slängde in plattan i spelaren så hade jag aldrig skrivit denna artikel av naturliga själ.

Det jag hörde var just covers, men vänta lite!! Det är ju för fan as bra,  det är fest !! plattan är ju grym. Massor med hits i perfekta 50-60 aka rockabilly versioner så här skulle genren låtit i dag om den fortfarande fanns..eller finns den fortfarande, ja i form av ”The Baseballs”.
Kanske min kärlek till 50-60 tals rock sitter som ränderna på en zebra och går inte tvätta ur mig. Hur mycket punk eller elektro jag lyssnar på så blir jag alltid glad när jag hör en 60-tals rökare. Jag står för det och hymlar inte utan är stolt och kan säga ”The Baseballs” gör det som jag alltid velat göra sjunga och sprida glädje.

Boysen dvs Digger, Basti och Sam alla från Berlin var på besök i storstaden för en spelning. I ett av Sthlm finaste hotell hade jag äran att möta dem.
Mina förväntningar var att se tre karaktärer som hämtade från Grease. Så var det dock inte, utan helt tämligen normala gubbar. Inget utspexat fast en liten förnimmelse till 60-tal fanns i deras hår och lumberjack skjortor, men bara lite.

Att som 2010 ägna sig åt den här typen av Rock n Roll känns kanske inte helt självklart då de flesta band verkar ramla in på traditionell trist rock.
–    Den bakgrunden har vi också, vi tre spelade alla i olika band men i ett sk rep hus med massa små replokaler i. Det var våra frisyrer som förde oss samman till att börja prata musik. Rätt snabbt märkte vi att har exakt samma syn på musik. Efter en tid provspelade vi och det var starten till The Baseballs.

Om detta är sant eller inte vet jag inte, eftersom på deras hemsida står det en helt annan historia. Men jag är inte den som är den utan tror exakt på det som jag hör (nästan).

Att välja låtar som redan slagit igenom kan betraktas som musikalisk lathet för den vane musikern. Att släppa en hel platta med covers och kalla sig låtskrivare är tabu.
–    Vi kallar oss inte låtskrivare eller sätter titlar på oss. Vi gillar glad musik!. Vi vill inte göra covers på Elvis, han har redan gjort det så bra att det vore som att skjuta sig i huvudet om man skulle göra hans låtar. Där i mot görs det idag mycket bra poplåtar som vi känner skulle bli bättre  om man tolkade om dem i vår form, Säger Digger

Att välja låtar för dem har varit omsorgsfullt och ibland självklart berättar Baseballs. Men något som kanske är förvånande är att bland Rihanna och Kate Perry så finner man Roxette med –The look

Basti förklarar – Roxette var ju kanske en i sin tids största pop grupper jag älskade dem i hemlighet. The Look var självklar, det är en bra låt och den gör sig bra i vårat sound. Men alla låtar som vi pockar ut är inte självklara. Det jag menar är att vi snubblar över låtar till och då, ex när man kör bil, tränar lyssnar på radio. Genast skriver jag ned det och presenterar det för grabbarna.

Vissa covers är ju direkt vågade som ex Umberella kan man göra crossovers på allt?
–    Det går oftast bra och vi ser aldrig några gränser. Utom en gång avbryter Sam  – Vi försökte göra en version på Scooter det gick inte alls, antar att de hade för lite ord i sina texter. Men annars så får man en feeling direkt när man hör rätt låt och då är det bara att spela.

Ett band med denna musikaliska kapacitet är för mig ett mysterium, varför skriver man inte egna pop låtar i denna tappning.
–    Vem sa att vi inte gör det, men vi gillar utmaningen att plocka om populära låter till vårat sound så det blir lite som vi själva gjort dem i slutändan. Arret är ju helt annorlunda.

Det står ett piano i rummet, grabbarna slår sig ned och stämmer upp i sång. Det sjunger Pearl Jam ”Even Flow” mycket otippat men jäkla trevligt…

Text/Foto Leon Grimaldi