– Ganja is my protector, sa guiden där han stod med sin 110 dämpade Cross Country cykel i en avancerad Enduro-terräng högst upp på toppen till ett av bergen i Arava öknen. En uråldrig kamelstig som bitvis var helt osynlig under alla block av stökig sten skulle vara vår väg nedför den 600 meter höga toppen.
Där stod jag, med mina skydd, 15kg kameraryggsäck, cykel i perfekt skick och skiträdd över att det faktiskt inte fanns något som helst som avskilde mig och det 300 meter djupa stup som vakade längs sidorna kring det stökiga och onekligen branta kamelspåret.
Fungerade bromsarna? Slår jag på broms för hårt kommer jag att glida över allt grus och sakta förgöras över kanten, använder jag inte broms kommer jag snabbt fara över kanten, så hur fan ska jag göra, dö snabbt eller långsamt? Beslutet blev att besegra skiten med självförtroendet som bästa och något osäkra vän. Minsta tvekan hur jag ska ta de mjuka rullgruskurvorna kommer leda rakt ned i det mörka månlandskap ett par hundra meter ner.
Jag hade ingen ”Ganja Protector” som min något pårökta guide hade, jag hade bara den vacklande tron på mig själv, min cykel och kanske bromsarna. Att guiden var påtänd berörde mig inte det minsta, jag hade annat att tänka på, som att hålla mig vid liv.
– Du funderar inte på att använda skydd, det kan ju smälla på rätt bra om du faller över de vassa stenarna, frågade jag trots hans tidigare klara besked över att ganja var hans yttersta skydd.
– Na man, doesent make sense, if u fall u die anyway what do I need protection for except ganja? Svarade han brytande på Hebré och Engelska.
Bra poäng tänkte jag och släpper på bromsarna utför. Det går inte särskilt fort över de stora vassa stenarna men tillräckligt för att studsa över dem. Det är minst sagt rörigt däruppe, tekniskt utmanande, jag är ingen tekniskt ingenjör, dåligt tålamod över att behöva brottas med oförlåtliga stenar och stup. Jag gillar hastighet, intensiv impact det fanns inte här. Utan här handlade det om balans, nervkontroll och fokus på att hålla sig kvar på den 50 cm breda stig som var min enda väg nedför eller utför beroende på hur man vill se det.
Höjden, ökenvärmen och den påfrestande terrängen blir snabbt en vana. Man kommer in i en rytm, liksom en dans med terrängen, hastigheten ökar, så även självförtroendet.
– HEY STOP THE BIKE!!!! STOP IT!!! Guiden bryter min foxtrot över sten och torr jord. Han är förskräckt över min cykling, lite snabbt för hans smak. Eller lite för idiotisk om jag ska vara korrekt. Han hade innan vi gick nedför klargjort tydligt att ca 800 meter fram är det totalt cykelförbud, cykeln ska bäras förbi passagen. Marken är skev, tight och det går inte att cykla där, fysiskt omöjligt.
Det hade jag glömt, jag hade inget minne över vad som sagts eller inte sagts innan, bara närvaro och fokus i huvudet. Jag var på väg rakt in i svarta hålet, döden, anade inget utan tyckte allt var härligt. Hans rop fick mig att vakna till liv, antar att ganja var min sekundära räddare likväl som hans primära
Med cykeln över axeln går jag försiktigt igenom det trånga partiet, trycker mig mot väggen, det rasar grus längs sidan, stenarna studsar ned och försvinner i det gapande hålet, pong, för att direkt bli ett dovt eko.
Jag ser ut över det intergalaktiska landskapet, anar en stig något jag inte kunnat urskilja tidigare. Det känns tryggt, mycket tryggt, att se något som liknar något man kan cykla på. Stigen bildar en serpentin, s-kurva, med en vall mot vänster, vallen är byggd mot sidan av stupet som fortfarande fanns där, men på säkert avstånd, dock inte från vallen men stigen i övrigt.
Man kan inte valla här, bara försiktigt rulla igenom den. Jag sätter kurs mot den, får kast på cykeln precis innan, bakhjulet slänger till, fan det går för sakta tänker jag. Står mitt i det snabba valet bromsa eller rulla. Jag valde rulla vidare, cykeln knäcker till hamnar i mitten av den skarpa kurvan, slänger till med cykeln och hamnar rakt ned i ett djup spår. Underminerad mark av fjolårets regn, det var 30 cm djupt, framhjulet försvann ned i det, kastar mig snabbt bakåt försöker wheela mig ur det. Jag sitter fast!!
Svår åkt över de stora och vasssa stenskärvor som ligger tätt över stigen
Det tar tvärstopp, – skit, tänker jag vänd med ryggen mot stupet och säker fast mark framför mig. Fan, fan, fan, det är brant här, mycket brant, stökigare än någonsin tidigare. Om jag bara hade haft mer fart tänkte jag, så hade allt gått bra. Men det fanns ingen fart, försökte kasta mig på cykeln igen, men det går inte jag kastas av på grund av stenar och låg fart, erkännande rädsla och stress över situationen blir jag förbannad. Min ganja-rökande guide var redan nere i flacken, ser hur han tittar upp mot mig nervöst. Fruktansvärt irriterande.
Lyckas till slut hitta utrymme för att få upp fötterna på pedalerna utan att direkt slå på broms, hitta balansen och besegra det hysteriska underlaget som skrikande låg under mig. Det lät onekligen som jag slaktade sten, mina hjul av modellen slaughter och butcher gjorde ironiskt skäl för namnet.
I svackan stannar jag tar en djup klunk av vattnet ur min camelback, ser ut över Arava, vackert bege melankoli där kibbutz-byar ritar svarta plättar som snyggt bryter av rutmönstret av steniga kullar och kratrar. Luften är torr, varm men frisk, inte atlantfrisk men förhållandevis mycket syre, trots värmen som slickar min hjälm. Det är härligt här uppe tänker jag, nästan meditativt, vill sitta ned på marken och ta del av ödsligheten vi precis förstörde, men det finns det inte tid till vi ska ned. Guiden pekar mot stupet, titta!, vi cyklade precis där, kan du förstå det?
Nej, det kunde jag inte, det var surrealistiskt.
Vi trampar över den tämligen flacka kammen mellan den branta sluttningen och det anknytande berget som blir den andra utmaningen, nämligen utför. Vi studsar över de vassa stenarna, de slår mot fälgen och mina skenben, det sticker till av smärta. Min cykel är inte anpassad för detta, för klena fälgar, för låg och något klena bromsar, däcken gör sig bra, de klistrar sig mot den torra marken. Men tanken på materialbrist suddas ut när jag ser mot guiden och hans Cross Country cykel som blir misshandlad av de block som kastas mot cykeln. Han är trots sitt tillstånd stabil och rör sig neråt, inte lika snabbt som jag eller de andra men fullt tillräckligt för att inse att han är bra på det han gör.
Når snabbt den andra toppen något lägre än den första, passagen trängre än den första, omöjlig att cykla om man inte är en extrem trialcyklist, jag är en usel sådan, så även guiden. Att gå var inget alternativ utan det enda, om man inte ville dö dvs.
Vi levde, i allra högsta grad levde vi. För nog är det livet att kunna göra det man tycker om i samma stund se hur tunn gränsen är mellan liv och död. Det är nästan religiöst, eller det är religiöst fast utan en självklar gud, det gör livsglädjen så uppenbar, där man står, blickar ut över landskapet av ett religiöst Israel.
Från djupa stup till mer avslappnad flow track. Det går fort, ibland lite okontrollerat fort. Vi studsar över stora stenar som sticker fram under marken, droppar över kanter mellan nivåskillnader. Det känns i magen när cykeln lättar över kullar utan att anstränga sig, nästan okontrollerat och förvånande.
700 meter ned sitter en skolklass från kibbutzen och vilar i skuggan. 40 barn, kanske fler jag hann inte räkna, deras ögon var stora som pannkakor när vi passerade dem i all fart. De jublar av upprymdhet, för vem kan cykla här? Plötsligt ”pang” från guidens bakdäck, en av de vassa stenarna skar hål på däcket mitt framför skolklassens.
Typiskt, mumlar guiden. Vi andra ser på när han frustrerat monterar av däcket och inleder ett byte. Självklart är detta spännande för skolklassen, som omringar oss likt en cirkusattraktion.
De är glada, high-fivar och har en miljon frågor. En knubbig kille, kanske tolv år, bär en Billabong jacka, pälsat foder i ökenvärmen, han är överdrivet insatt, i vart fall för ett ökenbarn och pekar på min cykel – Thats a good bike, I like, säger han erfaret, för att sedan förhöra de andra suggestivt om hur mycket deras cyklar kostar.
Guiden försöker få tyst på honom, upplevs aningen dryg men han slutar inte, vi är ju det han vill vara men inte kan och han vill veta allt, alltså allt som ingen orkar svara på.
Frustrerad slänger guiden på en ny slang, viftar undan ungen som är lite närgången utan att vara elak men påfrestande. Efter 300 varför då, och har ni frågor, så lyckas vi komma iväg.
Allt är som en dröm, leden är fullkomlig, lekfull och snabb. En slags Aladdin ask för cykel, en njutning rakt igenom.
När det går som fortast, som bäst som roligast ropar guiden, stanna! Flåsande trampar han förbi gruppen om 6 personer. Ni måste åka bakom mig nu, rakt fram är det 40 meter stup ni måste veta när ni ska svänga höger, stupet syms inte förens du är över det. .
Jag rullar fram bakom honom, händerna på bromsarna och räknar med en panikbromsning.
Det blir aldrig så, det är kontrollerat, innan den tvära svängen höjer han handen, easy now, säger han lugnt.
Stupet är inte markerat, men kurvan är det, som svag höger med en liten pil. Svängen var 90 grader, så långt ifrån svag sväng man kan komma. Om jag inte haft guiden, hade jag förmodligen kastas över kanten och studsat nedför den uttorkade rännan efter de årliga översvämningarna. Det är en ravin av torkad jord, resultatet av tsunamiliknande flodvåg som översvämmat området under vårens skyfall. Nu ligger den gamla flodbädden helt torr och fylld med gapande sprickor, man är liten där man står högst upp och se ned på det som krafterna flyttat.
Vi cyklar ned till den uttorkade floden, cyklar i den och ur den och avslutar hela äventyret 2 km bort från berget, på en medioker parkering. Märkligt är det att på en timma gå från full extas, till slätt tillintetsägande. Men påminns direkt när man ser upp mot berget man precis besegrat, känslan är obeskrivligt tillfredsställande.
Jag ramlade aldrig, det var i sig bra men samtidigt tråkigt. Antar att storyn hade blivit mer spetsad då, frågar du guiden var vi Ganja Protectet, vare sig vi ville eller inte. För vi alla var vid liv, ja vi var mer levande än någonsin. Jag älskar det här, varför jag slutade med det för tio år sedan är märkligt, men jag har hittat hem igen. Detta är början till oändligheten av MTB Enduro-cykling.
Min Utrustning
1. Cykel 27.5″
2. Evoc kameraväska med camelback (vätskeersättning)
3. Div skydd
4. Hjälm
5. Verktyg
6. Pump
7. Go Pro
8. Cat S50 kross-säker mobil
9. Första hjälpen
10. Solglasögon
11. Thule cykelväska
12. Solskyddsfaktor
Jag kör tublöst, använder du slang är extra slang ett måste underlaget äter sig in i ditt däck.
Du måste ha guide här, guiderna arbetar för Samar Bike Hotel som tillhör Ktura Kibbutz.
Cat S50 är perfekt här ute. Iphone eller andra kontorslurar gör sig inte i den tuffa miljön. Jag använde S50 mycket som monitor till min Go Pro. Telefon är ett måste i det här trakterna och den måste hålla. Med gorilla 3 glas kan man lita på att displayen inte ryker om man ramlar och får styret på luren.
Vad vi ser här är urplock av det abolut viktigaste i min pack. Sedan tillkommer vardagsartiklar. Med detta klarar du av att cykla. Ja, jag vet hjälmen är inte med. Jag hade två, en full face och en trail-hjälm.
Vad Mer
Israel ger dig inte bara extremcykling, som den i Arava, utbudet är bredare än så. I norr finner du enkla leder, traditionella Cross Country leder. De är inte tråkiga, men inget för dem som söker enduroleder. Men för dig som gillar mer kulturellt utbyte i kombination med klassisk Cross Country så är norr ett bra val.
Lederna är i toppskick och Israel satsar stora summor på att exploatera Israels cykelmöjligheter. Det är noggrant skötta leder, även där man inte förväntar sig det. Det är inte stökigt, eller tråkigt. Utan utmaningen är varierande och bred och du väljer själv spår efter förmåga.
Singel Track är det som gäller, ibland långa klättringar, behagliga utförs åk. Utmärkta val för dig som gillar Cross Country. Dessutom är det inte så varmt i dessa områden som i öknen utan mellan 20-25 grader helt perfekt för att träna vintercykling.
Bra val för cykling i Norr
Övre Galilén; Birya Forest cykling som liknar den svenska naturen på många sätt. Du kommer snabbt finna dig här och är problemfri cykling. Spåren är helt perfekt skötta och inga konstiga saker väntar, det är inte särskilt tekniskt utan en led som passar alla.
Nedre Galilén; Alon Hagalil riktigt trevlig XC singel track med hög variation, olika etapper och svårighetsgrader. Anpassat för nybörjare till proffs. Finns även en bra anslutande cykelbutik. Området är mycket populärt under helger och kan bli trångt i skogen.
Judah Hills är riktigt kul singel trail med hopp och klättring. Snabbt trail för Cross Country eller all-mountain-åkning. Området är packat under helger och näst intill tomt på vardagar. Svårighet är medel.
Det finns appar för området att ladda ned till telefonen som märker ut alla spår. Vill du hellre ha guide så kostar en heldag ca 2000kr.
Södra delen
Kibbutz Beeri ligger så nära Gazza du kan komma. 2,5 mil singel track. Kanske det bästa singel track jag kört i Israel. Landskapet är rätt platt men tracken är skulpterad upp och ned igenom dalar och höjder. Det är intensivt och tracken har två olika pump tracks, flera bra hopp. Det är hårt underlag och fullkomligt för dig som gillar köra fort och hoppa. Intill spåret ser du Gazza, området är oroligt och du bör ha koll på den politiska dagsformen innan du börjar. Det är nämligen här det då och då kan komma en missil farandes.
Det drivs av grundaren Erez som finns på plats som guide. (bilden ser du Gazza i bakgrunden)
Boende och vardag
Boende i Israel variera stort mellan var du bor och när.
Det är exempel billigare att bo i Tel Aviv än i Jerusalem. Du har närmare till Cross Country om du bor i Jerusalem. Medens Tel Aviv är lite roligare stad bara 7 mil från Jerusalem. Taxi emellan är ca 600 skr. Vill du ha absolut närhet till norr utan att vara strategiskt placerad till Jerusalem eller Tel Aviv så är Acre ett alternativ. Lugn småstad med närhet till havet.
Du kan hitta boende från 400kr och uppåt.
Kibbutz är enligt mig bästa alternativet i söder. Bra mat och standard samt en atmosfär du aldrig kan få på ett hotell. Rekommenderar detta skarpt Samar Bike Hotel
Kan rekommendera kvällscykling i Jerusalems tusenåriga gränder, det är en speciell upplevelse. Guide rekommenderas
Äta och Dricka
Öl kostar ca 70kr, Red Bull vodka 180kr (4cl)
Maten håller hög kvalité och Israelisk mat är riktigt god.
Falafel som kanske är det vanligaste man slänger i sig till lunch kostar från 30 – 80 kr
Middag 200kr och astronomiskt.
Tel Aviv är en fullkomlig storstad med bubblande nattliv, exklusiva barer och klubbar. Det finns bra shopping, samma sak även här, lite dyrare än i Sverige, i synnerhet cykeldelar.
Jerusalem, har förändrats drastiskt de senaste åren. Man har rustat upp en av de gamla gatorna och givit plats för luxuös shopping av miljonärsklass. Själv gillar jag de gamla loppisarna i de arabiska kvarteren, att bara titta runt där är riktigt kul. Är du inte religiöst intresserad så rekommenderar jag max en natt i Jerusalem Tel Aviv är bättre på många sätt.
Religiösa vardagen
Lördagar är det shevat och det är fullkomlig helg. Det mesta står still även hissar, detta följs stenhårt i Jerusalem något lindrigare i Tel Aviv.
Kosher kan tyckas märkligt för oss som inte praktiserar det. Det är en mängd olika regler bla hur man ska äta saker och hur det serveras etc. Man serverar bla inte mjölk om man serverar kötträtter. Det betyder att du inte får mjölk till kaffet efter maten. Efterrätterna är mjölk och gräddfria, och är en sockerorgie utan motstycke. Det finns en rad andra restriktioner men dessa tv snubblade jag ständigt över.
Man kan tycka det är underligt med en så tydlig blandning av religion och religiöst praktiserande som blandas i Israel. Alla grupper är tydliga med sin tillhörighet och tydligast är nog Islamisterna med sina böneutrop. Detta utmärker sig främst i Jerusalem, Alla är inte strikt religiösa, i synnerhet inte i Tel Aviv som är mer som övriga Europa.
Politik
Israel är trevligt, det råder ödmjukhet på gator, i restauranger och krogar. Du kan fritt röra dig utan att någon stör dig, jag har aldrig känt mig så trygg som på Israels gator. Det råder ibland protester och demonstrationer, ingen risk att du av misstag hamnar i den, får en sten i huvudet. Inte ens utmed Gazza där jag cyklade vilse. Jag säger nu inte att du ska utmana ödet, utan polis, militär etc ser till att du är säker, att du inte hamnar i någon riskzon.
Det jag försöker förmedla är att åk dit och ha kul på din cykel, njut av god mat, varma bad, trevlig umgänge och vacker natur. För det är ett trevligt land!
Bra länkar
Guider och cykling www.gordonactive.com
Israels Turistråd www.goisrael.se
Viktigt
Förbered dig på att det kan förekomma obekväma frågor och kontroller in till Israel och än värre ut från landet. I synnerhet om du har cykel, räkna med minst en timma i säkerhetskontrollen, det är snudd på kränkande, men ha tålamod du kommer ut ur den tids nog.
Text och Foto Leon Grimaldi
