Peace and Love

Då har årets Peace and Love ägt rum. Kanske en av de bästa City festivalerna Sverige har att erbjuda. Man förvandlar hela Borlänge till en festival plats. Bandutbudet var i år kanske det största i festivalens historia. Inte minst visade det sig i det publik rekord som Peace and Love lyckades ta med 39 tusen besökare. Vädret var på topp och tidvis med olidlig värme. Ett bra sätt att klara sig var att dricka öl och svalka sig i älven.  Vi var främst där för att se och fota Mötley Crüe. De spelade sist på stora scenen på torsdagen, vilket gjorde att vi hade chansen att botanisera bland andra band som ex Volbeat och John Ossi . De sist nämnda var helt otippade eftersom deras gig var ett inhopp för en inställd spelning , ingen var lyckligare än jag.

John Ossi gjorde ett lysande framträdande och de sparde inte på krutet. Gav alla vad de ville ha, och lite till. Jag kan inte fatta hur två personer kan låta så mycket som de faktiskt gör. Lovley!!
Volbeat spelade skjortan av fansen och alla andra som drogs med i maskopin. Volbeat kanske var de som gjorde bäst ifrån sig denna dag. Jag har annars varit lite kluven när de gäller Volbeat. Men deras spelning övertygade mig. –  Den här skiten är förbannat bra. Man kan inte säga annat än att deras spelning höll en oerhörd kvalitet. Allt annat är lögn.
Efter Volbeat körde Mötley Crüe loss. Deras framträdande var något blekt i förhållande till Volbeat’s storslagna framträdande. Inte nog med att scenen var så hög att man hade svårt att urskilja vilka som verkligen stod där. I stället för att dra nytta of monitorerna för att återge gruppen så körde man i stället porrfilm. Kontentan blev att man kollade porrfilm och lyssnade på Mötley. Ganska grabbigt och humoristiskt men förbannat tråkigt om man ville se en skymt av legenderna.
De öppnade med ”Kick Start My Heart” följt av ”Girls Girls” vilket var klockrent. De körde i en timma och bjöd ut hit efter hit komponerat av porrfilmsklipp som flimrar över monitorerna.  Deras encore var  ”with Out You” för mig en besvikelse, vem fan kör en ballad som ett encore. I det stora hela så var Mötley bättre förr men trots allt kan jag inte låta bli att gilla dem. Detta var inte något super gig då jag sett andra okända band göra bättre ifrån sig. Vince och Nikki besitter fortfarande utstrålning och luktar rock n roll superstars. Vilket är svårslaget av andra band. Men de kunde varit tightare i sitt framföranden och de skulle vara kul om man såg dem också inte bara hörde dem.

Arrangörerna bakom P o L har i stort förskt att göra en festival där man vill rama in allt. Vilket de har gjort bra. Men trots det har jag ett önskemål till nästa år. – Att kanske ta in någon internationell deejays typ Carl Cox, Tiesto, Armand Van Helden Jeff Mills eller liknande för att kunna hålla ställningarna även runt dans scenen. Inte för att Zoo Brazil är dålig eller att Calle Dernulf inte har någon koll. Det handlar mer om att det är kul med lite deejay jättar som hälsar på. Likaså saknade jag riktigt bra elektroniska band då jag minns fan club med Prodigy och Chemical Brothers. Men tro nu för guds skull inte att jag är missnöjd. Inte alls utan vid håller – Detta är Sveriges bästa stadsfestival och utan att skämmas måste jag säga… – släng er i väggen way out west detta kickar ass!!!!!

text/bild Leon Grimaldi

Text/Bild Leon Grimaldi