Disarm The Descent heter 2013 bästa rockalbum. Ja, jag vågar redan nu påstå att så blir det, trotts att det bara är februari. Plattan är inte bara ett mästerverk och en uppvisning i rejält låtskriveri men också nypremiär för Jesse Leach, sångaren som var med från start men lämnade bandet 2002. Jesse är bättre än någonsin och hans sångpresentation är imponerande och ett lyft för hela KsE. Jag träffade honom i Stockholm för snack om nya plattan.

Man sa att Jesse lämnade bandet för att det var som om han hade ett stort svart moln ovanför sig och såg ut att sakna glädje och entusiasm för KsE?
– Det stämmer, jag hade en djup depression där jag saknade glädje och ifrågasatte livet, mig själv och bandet. Klart att det inte var någon idé för mig att fortsätta i bandet som framgångsrikt började ta fart när man var så nere som jag var. Jesse är på gott humör, han pratar öppet och ogenerat om problemet som drabbade honom 2002.

Hur tog du dig ur depression?
– Sprit, Blues och Gud! Skrattar han och fortsätter, Det var en tung tid som handlade om att överleva jag dränkte mig i sprit tröstade mig i blues. Efter en tid började jag sjunga bluesrockbandet Seemless. Ett band som gav mig helt nytt perspektiv till musiken och livet. Det blev min ventil för utveckling av mig själv och ta mig igenom min dåliga period. Med tiden växten jag in i andra grupper som ”Times Of Grace” en slags musikaliskutveckling som löpte parrarellt med de erfarenheter jag hade ifrån KsE.

Vad levde du av, hade du vanligt jobb?
– Ja, jag har alltid haft ett vanligt jobb vid sidan om musiken. Man är tvungen det går inte att bara leva på musiken. Dessutom gillar jag att arbeta det är ett skönt sätt att koppla av från musiken, det behövs ibland. Han blickar ut över takåsarna och betraktar snön som faller ner. – Lots of snow kommenterar han observant

Vad arbetade du som?
– Jag arbetar som bartender på Manhattan, på en mer avancerad nivå än att bara tappa upp öl. Jag gillar jobbet man träffar mycket folk.

Vad fick dig att söka dig till KsE igen?
– Jag såg en annons om att de sökte ny sångare för att ersätta Howard. När jag såg annonsen tänkte jag att jag måste söka, skickade in mina papper och tillbaka fick jag ett gäng låtar att lära mig utantill. Jag pluggade igenom allt stenhårt och kunde varenda text utantill när jag kom till audition. Jag kände ju bandet innan men ville visa att jag fortfarande var bra eller kanske bättre än vad jag var tidigare och ville verkligen visa det utan tveksamheter. Vi repade ihop under en helg och allt fungerade toppen, så vi bestämde oss att sluta upp igen. Han plockar en näve chips ur skålen framför oss, samtidigt som han borstar bort saltet som fastnat i handflatorna

Minns du första debutframträdandet?
– Ja, det var på en stor rockfestival och vi var sista bandet ut. Fuck!! Det var helt galet, jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen, drack massor av Whiskey och hoppade runt backstage för att lugna mig. Men när jag klev ut på scenen så släppte allt och det blev en fantastisk resa. När vi var klara satt jag backstage och bara stirrade, kunde inte fatta vad jag precis gjort. Han skrattar och tillägger – That was so sick.

Vad är det jobbigaste med att komma tillbaka in i bandet?
– Det absolut jobbigaste är att sjunga något som någon annan skrivit. Det var ovant från början men nu känns det helt ok och jag kan ta till mig det jag sjunger om.

Har ditt sätt att skriva texter förändrats något?
– Ja, ganska mycket. Förr skrev jag nästan allt ur ett jag-perspektiv. Det gör jag inte längre utan texterna handlar om något eller någon inte bara om mig själv. Flera av texterna handlar om vissa bandmedlemmar. Berättar han och plockar en näve chokladpolly ur skålen framför oss.

Hur gör du när du skriver en låt, vad är inspirationen?
– Jag rör mig i olika miljöer, bland folk, ute i skogen, sitter i parker och bara tittar observerar och antecknar. Tar med mig mina noteringar hem och arbetar ut en text från grundmaterialet.

Vad gör du med alla dina andra band som du var med i innan KsE?
– Nu är det bara KsE som gäller för mig. Jag har inte tid med något annat. Svarar han kort.

Tiden innan du började, följde du KsE från rinkside?
– Nä, jag brydde mig faktiskt inte alls. Jag gillade inte ens sådan musik då. Det var bara blues för mig. Men nu är jag nog KsE största fan. Skrattar han.

Text/Photo Leon Grimaldi