23 åringen med keltiska rötter har precis albumdebuterat med plattan ” Light After dark”. Hennes röst är lika massiv och effektfull som en pulversläckare vid en tv-brand. För det är lite så det är, hon är vår tids Bonnie Tyler, Kate Bush och Annie Lennox i samma person.  Uppvuxen i en stor familj med hela 50 kusiner som alla är kreativa konstnärer, musiker eller författare.  Den bakgrunden har format tallangen Clare Maguire tydligt. Låtarna är starka,  personliga och utelämnande. De kallar det för indie rock, riktigt så enkelt är det inte. I mina öron är soundet ett tillfräschat Tracy Chapman.  Jag skulle träffa Clare i Stockholm men så blev det inte tack vare SJ. Fick snällt nöja mig med en telefon intervju, vilket inte var helt fel det heller, bara lite tråkigare.

Det gick inte så bra i skolan för Clare utan hoppade av som 17-åring då rektorn talade om för henne att det var dags att lägga drömmarna om att bli sångerska på hyllan.
–    Jag blev så jäkla förbannad när hon sa det till mig. Samma dag städade jag ur mitt skåp och gick aldrig mer tillbaka till skolan. Ingen skulle få krossa mina drömmar.

Hon började skriva tidigt och skrev om aktuella saker och förvandlade dem till små sånger. Sånger som hon sedan sjung för klassen (när hon fortfarande gick i skolan), familjen och arbetskamrater. Skrivandet började redan som sju åring och hon lärde sig snabbt att använda sin röst.
–    Att få utrycka mig är viktigt och att göra det i sånger är kanske mitt keltiska arv som har strandat hos mig. Vid våra familjeträffar sjung jag redan som liten inför hela tjocka släkten.

Clare flyttande till London och tog jobb vid barer och satt uppe på nätterna och Myspacade ut sina billiga demos. Målinriktad breddades hennes nätverk och med tiden hade en rejäl fanbase.
–    Jag fick mycket bekräftelse, det betydde mycket för mig då jag slet så hårt för att få till det. Men det var segt och det hände egentligen inte så mycket mer.

Clare fortsatte att kämpa vidare med demos, arbeta på barer och sena nätter framför Myspace. Efter flera besök på skivbolag och live framträdanden på små klubbar så började det att släppa. Erbjudande från andra band dök upp. Grupper som  Plan B och Jarvis Crocker hade låtar som de ville att hon skulle sjunga. Drack drinkar med Rick Rubin och Jay – Z som talade om hur stor tallang hon var.
–    Det kändes som jag kom en bit på väg när stora band började höra av sig. Men jag ville göra min grej och det kändes inte rätt att hoppa in i något redan skapat åt mig. Mina texter är en återspegling av mig och de vill jag stå för helt ut. Inte framföra någon annans budskap, det kändes inte rätt mot mig,

Clare kom med tiden i kontakt Fraser T Smith som erbjöd sig som producent. Kanske mest känd som mannen bakom Cee-Lo,Tinchy Strider och Brittney.  Det var här som hennes kreativitet tog fart på allvar.
–    Jag ville att allt skulle spelas in i en tagning. Trummor gitarr och sång, du vet på gammalt vis. Smith var helt inne på min grej och allt lät fantastiskt.  Vi ville inte ha det finslipat utan naturligt och direkt. Han fick mig att växa och jag fick en kreativ kick.

 Hennes skivkontrakt var inte klart, men trots de spelade de in en fantastisk demo  och den nya demon öppnade flera dörrar. Tillsist fick äntligen skivbolagen upp ögonen och Clare fick och ett efterlängtat kontrakt. Från nobbad drop out till en favorit och kanske till och med nominerad nykomling.  För ca en vecka sedan släpptes debuten. Hur känns det när du ser tillbaka på din resa.
– Det känns rättvist. Min väg har varit lång. Jag skulle kunna liknande känslan med 22 koppar kaffe, man blir helt upprymd i kroppen och magen kittlar. Svårt att sitta still och man vill bara hoppa runt. En lättnad och ett finger till de som inte trodde på att jag skulle få ut något alls. Jag visste hela tiden att jag skulle få ut en platta men frågan var bara när. Man får aldrig tveka på det man gör om man ska göra det bra. Skrattar Clare.

Skivan handlar mycket om brusten kärlek. Är ditt hjärta krossat?
–  Kanske lite,  visst har jag fått brustet hjärtat många gånger. Texterna är också om mitt kämpande i vardagen. Som inte alltid måste handla om att bli lämnad, det kan lika gärna vara att man saknar pengar till mat. Jag har mörka perioder i livet, då skriver jag mörka låtar när jag har glada dagar skriver jag glada låtar. Jag tycker nog att plattan har den variationen.

Plattan är inte slätstruken utan som Clare menar – Den varierar. Både i sound, och låtmaterial. Det är svårt att direkt sätta fingret på hur man ska kategorisera den. – Är det pop, rock eller visor?. Det vet man inte. Det man vet är att skivan är underhållande. Men vem ska lyssna på den?
–     Jag tror att skivan har en varierande publik som lyssnar. Det finns en låt för allas smak tror jag. Eller jag vill i alla fall tro det. Grunden är texterna och jag hoppas att min publik lyssnar till dem.

Det är precis så det är. Man känner att vikten ligger just på texterna och musiken varit sekundärt(inte för att det är dåliga melodier utan att texterna är fylliga). Det är inte alls svåra texter utan mer målande och beskrivande på följsamt vis.
– Det är viktigt för mig att berätta saker. Jag har ca 4 minuter på mig och framföra mitt budskap och då vill man inte krångla till det. Samtidigt som man inte vill vara för enkel då blir det ointressant.  Väldigt svår balans.

Alla skivor har alltid en låt som man känner lite extra för eller t.om lite mindre för.
–    ”Break This Chains” skrev jag i studion på två timmar. Det satt en tavla på väggen som grep tag i mig och jag började tänka på livet och våga bryta de kedjor som håller fast varje individ.  Orden bara flöt ut ur pennan och helt plötsligt hade jag en färdig låt som jag tycker mycket om

Man kan snabbt konstatera  att Clare Maguire inte är någon dagsslända detta är bara början. Hon är tjejen med rösten, enklare än så kan man inte beskriva henne.

spotify: http://open.spotify.com/album/47gD2708c9rxpzaLS6FTTW

text: Leon Grimaldi