Släpper nya albumet ”You Only Live Twice”  på Nuclear Blast, kanske det bästa album från Pain eller Peter Tägtgren som  han egentligen heter på mycket länge.  Nio laddade låtar med snyggt proddade gitarrer och breda synthmattor. Pain har länge blivit kallad för Eurodisco-rocker då han blev det som E-type drömde våta drömmar om, rockigt hård med känsla för melodi. Eurodisco – metall tycker jag är en ganska nedlåtande definiering av 2011 års Pain.  Pain förklarar:
– Jag hamnade i eurofacket i och med min debut 1997 på Stockholm Records. Jag gjorde riffande Euro, vilket jag inte kan förneka. De refrängstarka melodierna blandade med elektroniska ljud och gitarrer la grunden för Pains sound men touchade även Eurodiscon. Jag lanserades som ett hårdare alternativ till Eurodiscon inte som ett traditionellt rockband.

Egentligen så är det inte så mycket skiljer klassiska rockmelodier från Eurodisco. Utan det är soundet som gör den stora skillnaden inte melodierna. Men visst är rocken ganska långt ifrån bensprattlande damer, mimande artister och trummaskiner. Men melodiskt är det lika refrängstarkt. Men varför kladda in så mycket synthmattor och inte köra rak rock?
– Pappa byggde synthar och jag matades med synthmusik typ Jarre, Kraftwerk etc. Jag gillade melodierna men tyckte det såg så mesigt ut när de spelade synth. Jag tyckte även om gitarr det var mycket tuffare och råare.  Jag lärde mig att behärska båda, då pappa på ena sidan lirade synth och inspirerade min elektroniska sida och min andra hjärnhalva lirade gitarr. Jag diggade band som Venom, Celtic  Frost men även Goa Trance.  Jag blev liksom en produkt av båda skolorna det tog jag med mig in i Pain.

Idag beskriver Pain inte musiken som Eurodisco- Metall utan som ”40-års-krismusik”?
– Visst är det så!, Grupper som ex Pain, Mustasch, Rammstein, Maiden har den publiken. Män närmare 40 år som fortfarande gillar rock med fart och tungt sound med refrängstraka melodier. Det är inget negativt men det, men så ser min genre ser ut.

Debuten 1997 hade ett helt annat sound än idag, något ska ju ha hänt under 14år. Med nya plattan har Pain hittat rätt. Tidigare har han inte riktigt övertygat mig, utan har alltid känt att låtarna inte riktigt nått fram. Visst har någon låt passerat men inte riktigt fastnad. Nya plattan kan jag absolut spela och tycker det är riktigt bra. Vidare är jag 14 år äldre nu mot när debuten kom, men inte 40år. Så åldern borde inte vara avgörande.
– Jag tror att jag både utvecklats rent musikaliskt och personligt väldigt starkt. Jag har fått ett helt annat förhållande i mitt låtskrivande som jag gärna delar med mig av. Självklart har jag utvecklats sedan min debut, konstigt vore det annars.  Menar Pain

Trots att Pain är aktuell med sitt 7:e album har han fått förvånansvärt lite respons i Sverige. Frankrike är där Pains är som störst. 
– Klart att det hade varit kul att kanske fått en större fan base i Sverige. Men jag är nöjd ska inte alls klaga. Sverige är inte så där jätte viktigt trots allt, utan att min musik uppskattas är det viktigaste. Pain går tillbaka in till sin studio som han ringde från. För att fortsätta slipa på sina låtar. Jag sätter på hans platta på nytt och gillar den, utan att skämmas.

text:Leon Grimaldi