| Jag är en kräsen person, jag vägrar att kampa, jag gillar när det är rent och snyggt och ogillar mäskpunkare och gyttjebad. För mig skall en festival ha ett självklart utbud med mix av nytänkande och givna godbitar. Det är få festivaler som kan leva upp till detta helt ut. Visst finns det festivaler med gott musikutbud, men då är det i stället förbannat griseri och stundtals vet man inte om det är gjyttja man har på byxbenet eller avföring. Detta är inte kul! Därför vill jag med detta tacka Peace And Love, Jesper Hed med personal att ni har lyckats tillfredställa mina behov och föda mitt musikhjärta. Peace and Love 2010 är den bästa festival jag har upplevt!! Någon pratade om att Stockholm var förtrollat när Vickan gifte sig. Det var kärlek i luften, well då har man inte haft P&L som referens för här blomstrade kärleken och skulle få deras fördömda bröllop att likna glädjen vid ett arbetsläger 1942. Då förstår även du att detta var en lyckad festival. Jag hade bara möjlighet att besöka festivalen på torsdagen personligen då min kollega fick äran att plöja de andra dagarna. Hon har exakt samma inställning som mig och kan kort och gott bara säga 5 av 5. Torsdagen anser jag var den bästa dagen Biffy Clyro, Hoffmaestro Chra, Alice In Chains, NOFX, The Kooks, Kent, Robyn, Melissa Horn och Meshuggah. För att nämna några som besökte de nio scenerna. Jag tänker inte gå in och analysera varje konsert utan endast en kort sammanfattning. Biffy Clyro: De må se ut som skolpojkar från Glasgow när de inte är på scen men den totala förändringen på scen är en pungspark som fick mig att bara gapa av förtjusning. Med orden – Vad fan hände. Det klev på med fullt bredställ efter deras alldeles för långa gospel intro vilket gjorde att många tappade hoppet. Men jag gav inte upp, efter fyra minuters tjat om att gå ner till floden och be(down to the river and pray) inför svaga 100 personer i publiken som skruvade på sig och upplevde det hela pinsamt. Så small det!! Förbannat hårt. Jag gapade det gjorde publiken med, för sällan har man skådat sådan intensitet i vart fall inte under 2000-talet. Publiken växte och vid 5 låten så var det fullt framför Eldorado scenen. Robyn: Jag vet inte vad det är med Robyn, eller vad det är som gör henne så bra. Men något är det, något som jag inte kan ta på. Hon leverar ständig fest och glädje, med starkt låtmaterial. Trots det tyckte jag att gnistan saknades fullt ut. Stundtals kändes det som om inte visste vart hon skulle ta vägen i de instrumentala mellanpartierna . Då bjöd hon på hoppsa steg och armviftningar inkluderat med – Mår ni bra. Lite fantasilöst och Robyn kan bättre det vet jag, det har jag sett. Alice In Chains: Grungerock bandet som boxats mot drogmissbruk och dödsfall har rest sig från det döda. Det Nya Alice vi ser är en fröjd för både öga och öra förmodligen så är Layne Stanley helnöjd med nya Alice som han får besöka från sin pall i himlen. Nya sångaren William Duvall klär sig i rollen som Alice In Chains som ingen annan skulle ha gjort. Det vi i dag ser, är ett mer karismatiskt grungerock band än det Alice vi såg mot slutet av den gamla eran. Publikkontakt och musikalitet är deras A och B och något de behärskar helt ut. Grungerock kan bli aningen tröttsamt en helkonsert!. Men inte nya Alice In Chains som har ett helt fantastiskt driv. Nya sångare är det bästa som har hänt Alice In Chains på mycket länge och man undrar vart han har varit hela tiden? NOFX; Är kult och har nog varit med mig sedan de började lira. Har dock aldrig haft möjligheten att se dem live förens nu. Jag undrar fortfarande varför jag gjorde det?! Det var ett stort misstag. De var trötta, påtända, fulla och otaighta. Efter 11 studioalbum med tillhörande turnéer så hade jag faktiskt förväntat mig mera. Men kanske var mina förväntningar lika höga som sångare, eller så har jag växt ifrån NOFX. Vad vet jag men de tog upp min tid i onödan. Kent; Kent är Sveriges bästa popband live, så är det och är ostridbart. Kanske inte är helt konstigt med alla år av turnerande och de är ett av få band som vågar bjuda på sig själva och ruska om publiken. Om man skall vara totalt genrealiserande så brukar i ärlighetens namn deras genre av band bestå av nudel ätande smågrabbar med sned lugg som stirrar ner i golvet och lirar. Detta är inte ”Kent” utan de är raka motsatsen!! Förstår inte varför fler fattar att live är = show även inom popsvängen. Konfettiregn med allsång och hela konserten känns som ett väckelsemöte för popentusiaster och får mig att återigen säga – Ni är bäst. Tack Kent för att ni sket i att spela nya plattan utan höll er till det som är bra, rötterna! Meeshuggah; Måste upplevas. Vad gör dem så bra?!- Det är enkelt, energin med känsla för musikalitet. Bakom ridån av slammer och vrål döljer sig melodier, det gäller bara att hitta dit. När du gjort det kan du inte släppa dem. Tomas Haake´s manglades på trummorna är helt oförståligt bra och man rycks med utan kompromiss. Dock kan jag känna att man kan dem efter femlåtar och man tröttas ut. Kanske för att jag inte är någon sann hardcore kille men kanske också för att det var sen kväll vid Eldorado och musten hade sedan länge lämnad min sargade festivalkropp. Men fortfarande så var det en felfri konsert med leverans av hårda bollar och energi. Text/foto Leon Grimaldi Assist Angelica Rosén |
 |
No comments